Älskar lediga dagar då jag kan gå omkring i morgonrocken så länge jag vill. Plocka lite här o lite där o klassisk musik lite lågt på stereon. L är i garaget o meckar o grejar och vi har ingen tid att passa. Kan knappt bli bättre än så här, livet, på en lördagsförmiddag. Och huset börjar fyllas med hyacintdofter, dom första jag köpte för nån vecka sen blommar nu, vita o vackra.
I morse när jag smög ner för min yogastund kände jag att jag längtade efter ashtangan, har känt det lite smått några dagar så nu blev det så. Under-underbart säger jag bara och tar mig också tid till mina 20 minuters meditation. Och efteråt känner jag mig lika underbar!! Haha! Lite längre (!) lite rakare, liksom vacker, mjuk, nöjd o stolt!
Och tänk att min onda rygg är borta numera. Den som jag har haft problem med i alla, alla år!! Minns när jag började med ashtangan för några år sen så tänkte jag redan 1:a terminen `att det här kommer inte att gå`. Ryggen blev ännu sämre än den nånsin varit, helt paj, och jag var tvungen att gör nån veckas uppehåll då och då för att överhuvudtaget kunna gå och fungera. Nu i efterhand vet jag att jag skulle gjort annorlunda och undvikit vissa asanas men det är ju lätt att vara efterklok och svårt att vara det i stunden när man vill så mycket och det ju är så kul!!
Och så har jag ju mycket Pitta i mig som vill(e) få mig att prestera, prestera, och bli otålig när det inte blev perfekt och enligt hur serien "ska" se ut...
Är medveten om det idag och vad det kan göra med mig.
`Duktiga Marie som ska göra allt perfekt o helst lite till och komma ihåg allt, allt, också åt alla andra så hon kan påminna dom så att dom inte hamnar i knipa...`
Nä, den Marie finns inte mer. Hon är numera enbart ett minne, om än ett litet smärtsamt minne för prestationen hänger ju ihop med så mycket annat i livet, som en kompensation för allt det som inte varit bra. Men nu, borta o försonat. Helt begravet. Istället ofta en lycklig (!) känsla när det inte blir som jag tänkt, Lycklig, därför att jag släppt taget.
