Plötsligt händer det

Lat o ledig idag. Sov lite extra, till framåt sju. Sen upp för min yoga. Och jag är så glad!! För igår hände det nåt med min skinka!! Jag har haft ont, ja jag tror säkert ett par år, mer eller mindre, i vänstra låret/skinkan. Ni vet där hamstrings fäster. Och igår stramade det sådär som vanligt. Ja rejält så att det gjorde ont. Kändes i solhälsningarna och i padangushthasana. Men sen när jag kom till trikonasana A så kändes det som nåt hände när jag böjde till vänster, som om det blev varm-mjukt där bak högst upp på låret!! Jag blev lite förundrad och tänkte "vad händer" och att jag kanske inte skulle våga göra B... men gjorde den, sakta, sakta och det kändes som om nåt sa plong där bak (!) ja det hände nåt där i hamstingsfästet, heeelt underbart, och jag stod kvar i 12 andetag och bara kände att NU, nu händer något! Ja, heeelt underbart, som sagt. Och jag kände samma mjukhet, och ja lätthet, eller hur jag ska beskriva det, bak i skinkan igår kväll när jag sprang min runda. Det brukar alltid kännas illa när jag stretchar efteråt. Men inte nu! Tänk va, "plötsligt händer det"!

I morse yogade jag med min "nya skinka"! Tjoho!!

Vardagslunk

Tillbaka till vardagslunket. Så skönt det är, som det ska på nåt sätt. Varit igång fyra veckor snart, efter semestern och jag älskar det, mitt jobb, liksom mina lata lediga dagar. Jag har nog världens bästa arbete, ja jag jag tänker ofta på det. Det är verkligen ett privilegium, det jag gör som kallas jobb. Att få vara präst, med allt vad det innebär.
Idag har det varit en begravningsdag och då känner jag det alltid som starkast; vilken lycka att jag får göra det här! Följa människor en bit på deras livsväg, få dela deras innersta tankar och fundera över alla svåra och stora frågor tillsammans, lyssna till alla spännande berättelser, och att få vara med och göra ett sista avsked vackert, innerligt och minnesvärt. Tacksam, är ordet för denna dag.

Slinker ofta in här, sitter en stund och "tänker ikapp" alla ofärdiga tankar...

Och jag är igång igen med min morgonpractice, den bästbästa, ashtangayogan. Den som gör mig glad, levande och kär i min kropp. 1 1/2 timme mellan 6 o halv 8 varje morgon, utom lördag som är vilodag, och som sen finns kvar hela dagen som ett glatt pirr, ja lite som sockerdricka, som far omkring, spritter i alla leder o lemmar och håller mig levande :)
Under semestern har jag yogat mer sporadiskt, ibland på morgonen och då tänkt och känt att det här är ju det optimala och lovat "imorgonbitti stiger jag upp", men försovit mig... och då har det fått bli sovmorgon, helt enkelt... ja, jag har prioriterat det kroppen verkat önskat sig. Semesterliv, som är skönt, ett tag i alla fall... Men tacka vet jag vardagslivet och vardagslunket!!

Retreat

Är i min första semestervecka av fem. Är i ett segt och långsamt tillstånd. Är långt inne i mina tankar, mina innersta. Så jag lever ett sakta liv. Just nu. Samtidigt lite, lite pirrig och förväntansfull, för jag vet ju att det blir annorlunda sen. Kanske snart? Då, när jag ska börja ett annat slags liv.
Jag är i efterdyningarna efter min tysta 8-dagars retreat som jag levde i  i förra veckan. På Svenska kyrkans stiftsgård i Uppsala stift. En gudomlig plats på jorden. Som att komma till en kärleksfull plats i den vackraste miljö, bli omfamnad och uppassad av underbara ledare, god och vacker mat, smarrig efterrätt varje dag, och en sprakande brasa som väntade när kvällen kom...
Och tid, massor av tid.. Till allt det som finns inuti. Alla tankar. Som kommer obönhörligen, när man lever i tystnad... När man inte kan sätta på musik, TV:n eller ringa nån kompis för att prata en stund när det börjar brännas, bli obehagligt, besvärligt... Alla tankar som jag försökt komma undan denna vinter, de senaste åren, ja i många år, visade det sig... Att leva i tystnad i 23 timmar per dygn och samtal med finaste Eva-Stina, en av ledarna, en timme varje dag. Som blev som att lösa upp alla nystan av tankar som kommit fram, som knutit sig som knopar inne i mitt huvud. Samtal som var så förlösande. Renande. Gav insikter. Som gav så mycket. Ömhet framför allt. Till lilla mig som kämpat så. Men också, och kanske framförallt till dom som jag har gjort illa, så illa. Smärtsamma insikter som gett litervis med tårar och ömhet som svämmat över. Som förändrat mig. För alltid.
Som när man ser sin skuld, känner den smärta man är ansvarig för och som drabbat någon annan... Det gör så ont, så ont... Men, att sedan får lämna över. Till Någon som vet, Någon med erfarenhet, Någon som inte förebrår, Någon som håller om, Någon som älskar...  Och så växer ömheten ännu mer. Till de jag gjort illa, till mig, ja till livet självt...

Och så har jag yogat. Förstås. Där på min retreat. Ett par timmar varje eftermiddag. Gjort min serie.
Och jag kan inte släppa tanken på att allt det som skedde med mig förra veckan, och fortfarande pågår, på något sätt började då, gavs en chans då, för fem år sedan när jag hittade ashtangan. Då mitt liv ju förändrades på många sätt.  Ni yogisar som läser förstår precis vad jag menar, det vet jag...
Ja, det kan jag ju se det tydligt nu, när jag ser i backspegeln... För det är ju så, att livet är lättare att förstå baklänges...

Ashtangayoga dag 0

Så idag var vi på dag 0. 40 dagar sen "40-dagarsrutmaningen" började och vi är i mål. Eller det är ju bara ett delmål egentligen, bara en grej för att bevisa för sig själv att man kan genomföra det man bestämt sig för; att stiga upp, hur trött man än är, hur många ursäkter man än viskar för sig själv där i kudden för att slippa. Stiga upp och göra det man bestämt sig för, yoga. För att vi mår så bra, för att det gör underverk med kroppen, för att yogan får oss att älska oss själva och livet. Och vi fortsätter ju, eller hur? Det här är ju bara ett delmål, som sagt. Och jag skriver "vi" för jag vet att vi varit några som gjort det här tillsammans, några som peppat varandra när vi möts på riktigt och några som peppat varandra via mail. Så kul att veta att vi är fler och att tänka på varandra när man står därpå mattan klockan 6 på morgonen.  Tack mina vänner, vi fortsätter, tillsammans.

Ashtanga dag 37

Dag 37 idag på min 40-dagarsutmaning som började i måndags- Att stiga upp 05.45 och göra min serie. Ja,  för att det ska bli av varje dag, för att jag mår bäst, både fysiskt o psykiskt, för att det inte ska komma "nåt annat" i vägen och för att det är så underbart härligt att börja dagen i och med en kropp som man sen hela dagen är smått förälskad i. Jo så känns det, ni yoginisar vet vad jag menar!!
Visst, man är stelare i kroppen på morgonen till skillnad mot om man yogar på kvällen, åtminstone i början på passet, under de första solhälsningarna, men fördelarna överväger. För ofta när jag sparar min yoga till kvällen när jag kommer hem så funkar det inte för att jag är såå hungrig. Och äter jag då så måste jag vänta minst 3 timmar för att det ska gå att yoga utan att få halsbränna eller annat obehag. Då är det lätt att tänka "gört det imorron" när klockan börjar gå mot 21...

Spreta med tårna, känn undertlaget med varenda mm av foten...

Så detta vill jag varmt rekommendera till alla som önskar få in yogan i livet varje dag: Bestäm dig för att yoga varje morgon!! Hur tidigt du måste stiga upp beror naturligtvis på när du börjar jobb eller skola och hur mycket tid ditt pass tar. Och vill du kan du göra som jag som tar en vilodag i veckan vilket är tradition i ashtangayogan, att vila på lördagar. Antingen att vila helt på lördagen, eller den dag som passar dig bäst, eller att göra det som du känner att kroppen behöver lite mer av. Jag gör ofta några asanas för öppnare höfter.
Jag vet att många önskar få in yogan som en vana och så här gjorde jag för första gången för några år sen och det blev starten för mig att naturligt börja yoga varje dag. Att göra yogan till ett behov. Och när dom 40 dagarna är slut kan jag garantera dig att du inte vill sluta, för sån är yogan, också; Beroendeframkallande;)

Instagram

Månen lyser full och blir som en strålkastare här ute på landet där det inte finns några gatlysen. Så härligt och samtidigt lite spöklikt... Men den lyser så fint när jag går ut med hundarna långt efter midnatt och jag ser dom fast dom springer långt ute på ängarna.
Men många gillar ju inte alls fullmånen, känner sig olustiga på alla möjliga sätt och sover dåligt. Och jag minns  när en bekant som är barnmorska suckade och klagade över att det blev så stressigt och mycket att göra på förlossningen under nätterna då månen var som fullast, så visst påverkas vi säkert. Fast jag märker det sällan, eller aldrig... Sover lika gott som vanligt och känner mig lika stark och stabil i kroppen som alltid annars.
Fast  inom yogan så är det ju vanligt att man inte yogar när det är fullmåne och många yogashalor har också stängt då just för att man ska skydda kroppen som anses lättare kunna skadas. Man får väl prova sig fram och se vad som passar för egen del, själv sover jag som sagt gott och yogar med lika mjuk och stark kropp...

Är ju inte så aktiv här på bloggen just nu men ni som vill ha mer av mig kan följa mig på Instagram. Där heter jag Maroscha

Utpluti

Tänkte överraska er med ett inlägg:) Nä jag är inte så flitig här på bloggen just nu. Men det är som det är... Känns inte som jag har varken tid eller tålamod att sätta mig såhär och skriva... är väldigt rastlös, småirriterad och det är som om det är många förändringar på gång... lite överallt..
Men desto viktigare då att jag har yogan. Varje dag. Ärligt; jag vet inte hur jag skulle må nu om jag inte hade min practice!! Visserligen får jag nästan tvinga mig till mattan en del dagar för jag är liksom för speedad, stressad och otålig, men när jag väl börjar min serie så är det som om jag börjar leva i o m att jag börjar ANDAS. Och det är som om kroppen njuter, ja nästan jublar, redan när jag är inne på 3:dje solhälsningen... Och jag njuter också, av min kropp, min starka kropp. Som vill så mycket. Som klarar så mycket. Starka armar, starka bandhas som gör att jag svävar i vinyasa...
Och så, den sista asanan innan vilan, Utpluti. Min favorit just nu. 25 låånga luugna andetag. På darriga armar och med svetten rinnande. Älskart!!!

Petri Räisänen, ur boken Kraften bakom yoga. Jag hoppas få yoga för honom igen till sommaren!!