Min kyrka.

Känner mig så tacksam ikväll. För så mycket. Men just ikväll för mitt arbete. För allt jag får vara med om. All glädje, allt skratt, all härlig gemenskap.
Men också, och kanske främst, allt allvar. Allt som är på Riktigt. Allt liv som levs. Av människor som jag får träffa och som delar med sig. Allt som gör ont. Allt som gått sönder. Allt kämpande som inte verkar leda nånstans. All hopplöshet. All sorg.
Och jag känner igen mig. I mitt liv. I det som gör ont. I sorgen och hopplösheten.
Och vi känner igen oss i varandras historier. Och vi, vi kan spegla oss i den Oändliga Historien. Och känna igen oss. Känna att vi är Vi.

Min kyrka. Just den här; Luleå domkyrka, en  gnistrande kall januaridag 2012.