Sköna söndag.

Söndag och regnet strilar ner. Så skönt. Det ger liksom en anledning att vara inne och kura. Göra ingenting. Sovit till 9 (!) och hoppar över yogan idag. För att jag känner för det. För att jag gör minsta möjliga idag. Ensam hemma, jag och hundarna. och dom är lika lata som jag. Dom vill inte ens gå ut o kissa, nej jag får ta på mig stövlarna och storjackan och följa dom ut för att dom ska få det gjort. Och sen fort in igen, vi har springtävling längst grusgången och dom är så glada när vi är inne och dom får lägga sig framför brasan igen. Ja och sådär fortsätter denna dag, eldar och lyssnar på tystnaden... En sån dag som jag behöver så väl, för att liksom komma ifatt. Med alla ofärdiga tankar som inte hunnit tänkas och att få perspektiv på det som hänt senaste dagarna. Äter när jag blir hungrig och vilar på maten...

På G.

Är på benen igen efter 4dygns magsjuka förra veckan. En näradödenupplevelse men desto gladare då när allt blir som vanligt igen. Vanliga dagar med det alldeles vanliga, att äta och dricka.
Längtar så efter att springa och träna mig dödstrött men är fortfarande lite efterdarrig så jag vilar även idag. Men imorron ska jag. Längtar. Ska börja med tanken att jag ska powerwalka och kanske liiite spring, om det känns bra.. Huvudsaken att det känns bra och att lyssna inåt; vad vill kroppen, egentligen?
I morse yogade jag som vanligt igen. Så härligt, så härligt. Jag kände riktigt hur kroppen längtat. Gjorde solhälsningarna, sakta, sakta med fem andetag i varje ställning. Verkligen kände in kroppen i varje andetag, i varje ställning och kände allteftersom hur det lossnade hur det förlängdes hur det mjukades upp och hur kroppen riktigt njöt, ja att den längtat... Ni vet en sån där yogastund när man är lycklig för att man har yogan, lycklig för sin kropp, lycklig för att vara frisk... Och efteråt, innan Savasana, kommer mitt eget avslutningsmantra:

Tack Gud för att jag kom ur sängen, tack för det nya tvättmedlet som doftar så härligt, tack för svetten som rinner, tack för min härliga kropp. Din är jag, använd mig på bästa sätt idag. Amen.

Plötsligt händer det

Lat o ledig idag. Sov lite extra, till framåt sju. Sen upp för min yoga. Och jag är så glad!! För igår hände det nåt med min skinka!! Jag har haft ont, ja jag tror säkert ett par år, mer eller mindre, i vänstra låret/skinkan. Ni vet där hamstrings fäster. Och igår stramade det sådär som vanligt. Ja rejält så att det gjorde ont. Kändes i solhälsningarna och i padangushthasana. Men sen när jag kom till trikonasana A så kändes det som nåt hände när jag böjde till vänster, som om det blev varm-mjukt där bak högst upp på låret!! Jag blev lite förundrad och tänkte "vad händer" och att jag kanske inte skulle våga göra B... men gjorde den, sakta, sakta och det kändes som om nåt sa plong där bak (!) ja det hände nåt där i hamstingsfästet, heeelt underbart, och jag stod kvar i 12 andetag och bara kände att NU, nu händer något! Ja, heeelt underbart, som sagt. Och jag kände samma mjukhet, och ja lätthet, eller hur jag ska beskriva det, bak i skinkan igår kväll när jag sprang min runda. Det brukar alltid kännas illa när jag stretchar efteråt. Men inte nu! Tänk va, "plötsligt händer det"!

I morse yogade jag med min "nya skinka"! Tjoho!!

Vardagslunk

Tillbaka till vardagslunket. Så skönt det är, som det ska på nåt sätt. Varit igång fyra veckor snart, efter semestern och jag älskar det, mitt jobb, liksom mina lata lediga dagar. Jag har nog världens bästa arbete, ja jag jag tänker ofta på det. Det är verkligen ett privilegium, det jag gör som kallas jobb. Att få vara präst, med allt vad det innebär.
Idag har det varit en begravningsdag och då känner jag det alltid som starkast; vilken lycka att jag får göra det här! Följa människor en bit på deras livsväg, få dela deras innersta tankar och fundera över alla svåra och stora frågor tillsammans, lyssna till alla spännande berättelser, och att få vara med och göra ett sista avsked vackert, innerligt och minnesvärt. Tacksam, är ordet för denna dag.

Slinker ofta in här, sitter en stund och "tänker ikapp" alla ofärdiga tankar...

Och jag är igång igen med min morgonpractice, den bästbästa, ashtangayogan. Den som gör mig glad, levande och kär i min kropp. 1 1/2 timme mellan 6 o halv 8 varje morgon, utom lördag som är vilodag, och som sen finns kvar hela dagen som ett glatt pirr, ja lite som sockerdricka, som far omkring, spritter i alla leder o lemmar och håller mig levande :)
Under semestern har jag yogat mer sporadiskt, ibland på morgonen och då tänkt och känt att det här är ju det optimala och lovat "imorgonbitti stiger jag upp", men försovit mig... och då har det fått bli sovmorgon, helt enkelt... ja, jag har prioriterat det kroppen verkat önskat sig. Semesterliv, som är skönt, ett tag i alla fall... Men tacka vet jag vardagslivet och vardagslunket!!

Retreat

Är i min första semestervecka av fem. Är i ett segt och långsamt tillstånd. Är långt inne i mina tankar, mina innersta. Så jag lever ett sakta liv. Just nu. Samtidigt lite, lite pirrig och förväntansfull, för jag vet ju att det blir annorlunda sen. Kanske snart? Då, när jag ska börja ett annat slags liv.
Jag är i efterdyningarna efter min tysta 8-dagars retreat som jag levde i  i förra veckan. På Svenska kyrkans stiftsgård i Uppsala stift. En gudomlig plats på jorden. Som att komma till en kärleksfull plats i den vackraste miljö, bli omfamnad och uppassad av underbara ledare, god och vacker mat, smarrig efterrätt varje dag, och en sprakande brasa som väntade när kvällen kom...
Och tid, massor av tid.. Till allt det som finns inuti. Alla tankar. Som kommer obönhörligen, när man lever i tystnad... När man inte kan sätta på musik, TV:n eller ringa nån kompis för att prata en stund när det börjar brännas, bli obehagligt, besvärligt... Alla tankar som jag försökt komma undan denna vinter, de senaste åren, ja i många år, visade det sig... Att leva i tystnad i 23 timmar per dygn och samtal med finaste Eva-Stina, en av ledarna, en timme varje dag. Som blev som att lösa upp alla nystan av tankar som kommit fram, som knutit sig som knopar inne i mitt huvud. Samtal som var så förlösande. Renande. Gav insikter. Som gav så mycket. Ömhet framför allt. Till lilla mig som kämpat så. Men också, och kanske framförallt till dom som jag har gjort illa, så illa. Smärtsamma insikter som gett litervis med tårar och ömhet som svämmat över. Som förändrat mig. För alltid.
Som när man ser sin skuld, känner den smärta man är ansvarig för och som drabbat någon annan... Det gör så ont, så ont... Men, att sedan får lämna över. Till Någon som vet, Någon med erfarenhet, Någon som inte förebrår, Någon som håller om, Någon som älskar...  Och så växer ömheten ännu mer. Till de jag gjort illa, till mig, ja till livet självt...

Och så har jag yogat. Förstås. Där på min retreat. Ett par timmar varje eftermiddag. Gjort min serie.
Och jag kan inte släppa tanken på att allt det som skedde med mig förra veckan, och fortfarande pågår, på något sätt började då, gavs en chans då, för fem år sedan när jag hittade ashtangan. Då mitt liv ju förändrades på många sätt.  Ni yogisar som läser förstår precis vad jag menar, det vet jag...
Ja, det kan jag ju se det tydligt nu, när jag ser i backspegeln... För det är ju så, att livet är lättare att förstå baklänges...

Ashtangayoga dag 0

Så idag var vi på dag 0. 40 dagar sen "40-dagarsrutmaningen" började och vi är i mål. Eller det är ju bara ett delmål egentligen, bara en grej för att bevisa för sig själv att man kan genomföra det man bestämt sig för; att stiga upp, hur trött man än är, hur många ursäkter man än viskar för sig själv där i kudden för att slippa. Stiga upp och göra det man bestämt sig för, yoga. För att vi mår så bra, för att det gör underverk med kroppen, för att yogan får oss att älska oss själva och livet. Och vi fortsätter ju, eller hur? Det här är ju bara ett delmål, som sagt. Och jag skriver "vi" för jag vet att vi varit några som gjort det här tillsammans, några som peppat varandra när vi möts på riktigt och några som peppat varandra via mail. Så kul att veta att vi är fler och att tänka på varandra när man står därpå mattan klockan 6 på morgonen.  Tack mina vänner, vi fortsätter, tillsammans.

Ashtanga dag 37

Dag 37 idag på min 40-dagarsutmaning som började i måndags- Att stiga upp 05.45 och göra min serie. Ja,  för att det ska bli av varje dag, för att jag mår bäst, både fysiskt o psykiskt, för att det inte ska komma "nåt annat" i vägen och för att det är så underbart härligt att börja dagen i och med en kropp som man sen hela dagen är smått förälskad i. Jo så känns det, ni yoginisar vet vad jag menar!!
Visst, man är stelare i kroppen på morgonen till skillnad mot om man yogar på kvällen, åtminstone i början på passet, under de första solhälsningarna, men fördelarna överväger. För ofta när jag sparar min yoga till kvällen när jag kommer hem så funkar det inte för att jag är såå hungrig. Och äter jag då så måste jag vänta minst 3 timmar för att det ska gå att yoga utan att få halsbränna eller annat obehag. Då är det lätt att tänka "gört det imorron" när klockan börjar gå mot 21...

Spreta med tårna, känn undertlaget med varenda mm av foten...

Så detta vill jag varmt rekommendera till alla som önskar få in yogan i livet varje dag: Bestäm dig för att yoga varje morgon!! Hur tidigt du måste stiga upp beror naturligtvis på när du börjar jobb eller skola och hur mycket tid ditt pass tar. Och vill du kan du göra som jag som tar en vilodag i veckan vilket är tradition i ashtangayogan, att vila på lördagar. Antingen att vila helt på lördagen, eller den dag som passar dig bäst, eller att göra det som du känner att kroppen behöver lite mer av. Jag gör ofta några asanas för öppnare höfter.
Jag vet att många önskar få in yogan som en vana och så här gjorde jag för första gången för några år sen och det blev starten för mig att naturligt börja yoga varje dag. Att göra yogan till ett behov. Och när dom 40 dagarna är slut kan jag garantera dig att du inte vill sluta, för sån är yogan, också; Beroendeframkallande;)