lördag 12 juli 2014

Död.

Hemma igen efter en kort och intensiv resa till Luleå. En begravningsresa. Min pappas begravning. Min pappa är död och jag är föräldralös. Smakar ofta på det ordet dessa dagar; föräldralös. Sorglig, så sorgligt men alldeles naturligt. Och jag sörjer förstås men finner stor tröst i att det nu är såsom pappa ville. Att få sluta detta livet som i stort bara var en kamp de sista åren. En kamp för att kunna andas när KOL tagit bort funktionen att andas in och andas ut, det som vi friska tar för självklart. Och så fridfullt och stilla att se honom en sista gång. Ingen kamp. Ingen andning. Ingen ande som kämpade. En helt stilla bröstkorg. Helt stilla. När anden lämnat kroppen som ligger kvar där. En tom kropp. Redskapet vi använder för att kunna leva det här livet. För att vara, röra oss och för att kunna kommunicera. Vara den som vi utifrån tycks vara. Tros vara.Vara den som Du ser. Blåögd, rund, hjulbent, brunett. Benämningar på det synliga. På redskapet. På fodralet. Men när anden inte är där. När den som vi Är, har lämnat, då är det en död kropp. Bara en kropp.  

6 kommentarer:

  1. Åååå stor stor kram till dig!
    Man vet ju att det ska bli så...men ändå.
    KRAM ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marika!! jo.. livets gång... men ändå, som sagt. KRAM!

      Radera
  2. Omtanke och ljus i sorgen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Omtankar.. tänk så värdefullt! TACK! Och Kram!!

      Radera
  3. Beklagar din förlust men tycker mycket om ditt sätt att uttrycka den på. Stor varm kram, visst är det sorgligt men en del av livet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sorgen är inte bara sorglig... den rymmer mycket kärlek och tacksamhet också... Tack och Kram till Dig!

      Radera