Död.

Hemma igen efter en kort och intensiv resa till Luleå. En begravningsresa. Min pappas begravning. Min pappa är död och jag är föräldralös. Smakar ofta på det ordet dessa dagar; föräldralös. Sorglig, så sorgligt men alldeles naturligt. Och jag sörjer förstås men finner stor tröst i att det nu är såsom pappa ville. Att få sluta detta livet som i stort bara var en kamp de sista åren. En kamp för att kunna andas när KOL tagit bort funktionen att andas in och andas ut, det som vi friska tar för självklart. Och så fridfullt och stilla att se honom en sista gång. Ingen kamp. Ingen andning. Ingen ande som kämpade. En helt stilla bröstkorg. Helt stilla. När anden lämnat kroppen som ligger kvar där. En tom kropp. Redskapet vi använder för att kunna leva det här livet. För att vara, röra oss och för att kunna kommunicera. Vara den som vi utifrån tycks vara. Tros vara.Vara den som Du ser. Blåögd, rund, hjulbent, brunett. Benämningar på det synliga. På redskapet. På fodralet. Men när anden inte är där. När den som vi Är, har lämnat, då är det en död kropp. Bara en kropp.  

Yogakläder X 5.

Planerar o packar inför första träffen i min yogalärarutbildning som startar imorron på Atmajyoti. Både glad och förvånad att det är dags. Att tiden har gått så fort sedan jag bokade in mig och imorronbitti tar jag tåget till Stockholm. Första fem dagarna av kursen väntar, de första timmarna av totalt 390 timmar. Och jag lovar, jag ska njuta av varenda en, suga in, begrunda, känna och göra. Tänk vilken ynnest! Så tacksam. Över det som väntar, över det som jag varit med om sista dagarna... ja över livet, helt enkelt..

Hjärtslag II

Oj va många vi är som har rusande hjärtan!! Vet inte hur många mejl och medelanden på facebook jag fått av vänner, bekanta och bloggläsare som har samma problem som jag. Och jag kom på att jag inte skrev i förra inlägget om hur jag fick hjälp på akuten för att stanna av rusningen. Hur jag nu kunde glömma det!! Så nu skriver jag här så alla kan läsa.
Man kan få en spruta eller tablett som stannar av hjärtslagen men det verkar som det inte var vad dom ville ge mig i första hand utan jag fick testa den naturliga vägen. Sköterskan kom in med ett stort glas isvatten! Riktigt, riktigt iskallt med massor med isbitar och jag fick dricka flera stora klunkar och det värkte i hela ansiktet, halsen och bröstet av kylan, så där som om bihålorna och pannan ska sprängas och det tåras i ögonen. Men, det hjälpte!! Jag kände direkt efter fem sex klunkar att det slutade att rusa!! Helt fantastiskt och läkaren hoppade av glädje och skyndade sig att ta pulsen på mig som var nere på 63!! Från 193, tio minuter tidigare. Så det är ett tips till alla er!! Läkaren förklarade att det är en nerv högt uppe i magen som är väldigt känslig för temperatur så när vi blir rädda, stressade eller utsatta för fara så påverkas den av all värme från snabba hjärtslag men att man också kan lugna hjärtat med att snabbt kyla ner denna nerv. Så prova nästa gång! Is-iskallt vatten ska det vara!

(Funkar det inte kan man prova att hålla för näsan och blåsa ut, som när man försöker blåsa ur lock i öronen, det kan visst också hjälpa)

Hjärtslag.

Långledigt i tre dagar. Vila och fest blir det. Lagom av allt. Och jag är aktsam om mig. Gör lagom av allt. Gör min yinyoga och mina mindfulnessmeditationer som jag lärde på yinyogakursen. Så stärkande och mjukgörande på en och samma gång. Mjuk och lugn. Är rädd om lilla hjärtat som höll på att hoppa ur kroppen häromdagen, så andas nere i magen, långt nere i magen så hjärtat får space.
Åh, mindfulnessövningar och meditationer, det ultimata! För mig som provat allt genom åren vad gäller meditation. Allt. Och hjärtat det slår så lugnt, med en puls på 48.
Stor skillnad mot förra lördagskvällen då jag tvingades att åka in på akuten med hjärtrusning. Nåt som mitt hjärta ibland får för sig, att rusa. För att det har en extraväg, som gör att det liksom svämmar över och rusar iväg för att hinna sortera allt blod som plötsligt kommer, på en och samma gång. Älskade hjärtat mitt med samma mönster som min fars. Som jag fått i arv.
När jag kom in på akuten efter 8 timmars rusning för att jag kände att jag måste får hjälp för att kunna jobba nästa morgon (!) så var pulsen på 198 och ändå så lugnt, så lugnt. Mot vad det varit någon timme innan...
Då när jag hade ett dop och sedan en vigsel med en puls på 260 sådär. Som en maratonlöpare. Men ingen såg, ingen anade att jag höll på att sprängas i bitar. Fullkomligt. Höll masken för att allt skulle bli precis som alla planerat. I månader, ja i åratal. Nu skulle Lillan döpas! Och senare skulle ett par vigas. Äntligen skulle dom gifta sig, det dom drömt och planerat såå länge men allt möjligt hade satt hinder. Men inte nu, inte ens prästens hjärta som rusade som en vilde, som slog så att golvet försvann och texten i vigseltalet hoppade. Men där fanns ett altare att luta mot medan församlingen sjöng om sommar och kärlek. Och inte ens när huvudet blev iskallt och det susade i öronen för att allt blod var någon annanstans. Då log dom, strålade och satte på ringen och jag fick ett par sekunders återhämtning...
Nu efteråt förstår jag inte hur det gick, att det gick överhuvudtaget. Men, jag vill aldrig vara med om det igen. Så, nu har det skickats en remiss från akuten till hjärtkliniken och jag har redan fått en tid. Snart får jag komma..

Tacksam.

Dricker hett te i ett alldeles tyst hus. Och så har helgen varit, varm och tyst, ja helt underbar. Jag har bara vilat, bara gjort det jag haft lust till. Lite påtning i trädgården, fixat i min örtagård där fontänen kommit på plats, nu porlar det så underbart och tre lavendlar som var halvdöda är utbytta. Ja det är ungefär den nytta jag gjort annars har jag legat i solstolen eller på en solmadrass på altangolvet. Varierat mig lite, sola mage eller rygg, tankat D-vitamin och ibland lite yinyoga i skuggan. I sakta mak, allt i sakta mak.
Och gårdagskvällen blev också lugn. Oväntat lugn. Det var meningen att vi skulle på stor baluns och fest men vår foxterrier blev sjuk igårmorse och vi vet fortfarande inte riktigt vad som hände. Vi åkte till veterinären i Linköping i ilfart men när vi kom fram hade han piggnat till så det blev gissning på att han antigen slickat på en padda, vilket jag inte tror för han var bara ut framotillbaks på morgonen, eller epileptiskt anfall, eller blodtrycksfall. Känns inget vidare att inte veta varför han mådde så dåligt så även om han var som vanligt igen så jag bestämde mig för att strunta i festen och stanna hemma hos vovvarna. Kändes bäst och tryggast så. Och vad härligt med den där tacksamhetskänslan som fyller upp en helt och hållet, som gör mig fullständigt lycklig, att se hur han är precis som vanligt. Busig, tigger och fläker ut sig i soffan. Älskade Helge!! Och vad är väl en bal på slottet??!! Inget alls, mot en frisk och glad vovve!!

Mindfulness.

Lika låg som lågtrycket över vårt land, är jag. Regnet har skvalat och runnit över fönsterrutorna hela dagen. Och kallt dessutom. Har suttit hemma och förberett inför helgens arbete, men varit okoncentrerad och knappt fått tag i orden. Frusit fast jag haft tjocksockar och fleesekläder. Jaja en sån där dag som inte går till världshistorien direkt. Men som kändes bättre när jag stängde datorn, bestämde mig för att jag var färdig, och tappade upp ett skumbad. Så ljuvligt att ligga där och bara känna sig tung med samtidigt lätt, loj men samtidigt pigg. Och jag använder mig av kroppscanning i tid och otid. I badkaret, på kontoret, i bilen på parkeringen, i väntrummet... För att gå ner i varv, spänna av och känna in. För att vara i fullt medvetande.Hela kroppen scannas, från hårbotten till fotsulor, varendaste liten vrå och minsta veck. Och sedan när jag gått igenom kroppen uppifrån och ner, och nerifrån och upp så övergår jag till att koncentrera mig på andningen. Först var den känns mest, känner och är där. Sedan flyttar jag andningen runt om i kroppen där den "behövs" mest... Känner vilken otrolig nytta den gör där den får arbeta, där den får andas ifred. I min högra häl, i ländryggen, i vänstra armen, i nagelbandet...  Lugnt och länge. Och jag avslutar med att hela kroppen andas, som om huden andas. Som om huden, hela jag, varenda millimeter, vore mitt andningsorgan. Och känslan efteråt är lätt, leende och livfull. Full av liv.

Allt hänger ihop.

Jag har haft fantastiska dagar i Borås och det har också tagit sina dagar att börja smälta allt nytt och alla intryck. Vi hade dagar fyllda av yoga, mindfulness, meditation, de fem elementen och mycket, mycket mer. Som fascia t ex, det som håller ihop och isär, det som är själva alltet. Det som all yoga påverkar men yinyogan i synnerhet. I yinyogan är det ju inte musklerna som är i fokus utan just fascia, leder och skelett. Musklerna är helt avslappnade så att man kommer åt på djupet, kommer åt inåt, även sinnet. Yinyoga är meditation och vi har fått så många hjälpmedel för att vara i nuet, vara i kroppen. Jag har mediterat sedan 1997 då jag gick min första TM-kurs men dessa kursdagar har verkligen lärt mig nytt och mer.
I yinyogan sitter eller ligger man länge i varje position, 3-5 minuter, gärna längre. Det är då det händer, både i kroppen och sinnet, särskilt den där sista minuten. Jag minns när jag började andas 10-15 andetag i Ashtangan, istället för 5 som är det vanliga, så upplevde jag hur kroppen ändrades och öppnade upp. Hur kroppen behöver lugn, sköna långa utandningar och stillhet för att öppna upp, precis som sinnet. Ja, allt hänger ihop.
Det är så härligt och roligt att få lära sig mer och nytt om yogan och kroppen, underbart att vara i det där yogapratet hela tiden med människor som tycker att det är lika fantastiskt. Men det är också lite sorgset att komma hem till vardagen, lite tomt, och man får ställa sig på sin matta i sin ensamhet på morgonen...
Men, har jag något att se fram emot, för nu är det klart att jag börjar yogalärarutbildningen i Ashtangayoga på Atmajyoti i juni!! Tänk, 390 timmar yoga på bästbästa sättet!! Jag är en lycklig en!!