Tacksam.

Dricker hett te i ett alldeles tyst hus. Och så har helgen varit, varm och tyst, ja helt underbar. Jag har bara vilat, bara gjort det jag haft lust till. Lite påtning i trädgården, fixat i min örtagård där fontänen kommit på plats, nu porlar det så underbart och tre lavendlar som var halvdöda är utbytta. Ja det är ungefär den nytta jag gjort annars har jag legat i solstolen eller på en solmadrass på altangolvet. Varierat mig lite, sola mage eller rygg, tankat D-vitamin och ibland lite yinyoga i skuggan. I sakta mak, allt i sakta mak.
Och gårdagskvällen blev också lugn. Oväntat lugn. Det var meningen att vi skulle på stor baluns och fest men vår foxterrier blev sjuk igårmorse och vi vet fortfarande inte riktigt vad som hände. Vi åkte till veterinären i Linköping i ilfart men när vi kom fram hade han piggnat till så det blev gissning på att han antigen slickat på en padda, vilket jag inte tror för han var bara ut framotillbaks på morgonen, eller epileptiskt anfall, eller blodtrycksfall. Känns inget vidare att inte veta varför han mådde så dåligt så även om han var som vanligt igen så jag bestämde mig för att strunta i festen och stanna hemma hos vovvarna. Kändes bäst och tryggast så. Och vad härligt med den där tacksamhetskänslan som fyller upp en helt och hållet, som gör mig fullständigt lycklig, att se hur han är precis som vanligt. Busig, tigger och fläker ut sig i soffan. Älskade Helge!! Och vad är väl en bal på slottet??!! Inget alls, mot en frisk och glad vovve!!

Mindfulness.

Lika låg som lågtrycket över vårt land, är jag. Regnet har skvalat och runnit över fönsterrutorna hela dagen. Och kallt dessutom. Har suttit hemma och förberett inför helgens arbete, men varit okoncentrerad och knappt fått tag i orden. Frusit fast jag haft tjocksockar och fleesekläder. Jaja en sån där dag som inte går till världshistorien direkt. Men som kändes bättre när jag stängde datorn, bestämde mig för att jag var färdig, och tappade upp ett skumbad. Så ljuvligt att ligga där och bara känna sig tung med samtidigt lätt, loj men samtidigt pigg. Och jag använder mig av kroppscanning i tid och otid. I badkaret, på kontoret, i bilen på parkeringen, i väntrummet... För att gå ner i varv, spänna av och känna in. För att vara i fullt medvetande.Hela kroppen scannas, från hårbotten till fotsulor, varendaste liten vrå och minsta veck. Och sedan när jag gått igenom kroppen uppifrån och ner, och nerifrån och upp så övergår jag till att koncentrera mig på andningen. Först var den känns mest, känner och är där. Sedan flyttar jag andningen runt om i kroppen där den "behövs" mest... Känner vilken otrolig nytta den gör där den får arbeta, där den får andas ifred. I min högra häl, i ländryggen, i vänstra armen, i nagelbandet...  Lugnt och länge. Och jag avslutar med att hela kroppen andas, som om huden andas. Som om huden, hela jag, varenda millimeter, vore mitt andningsorgan. Och känslan efteråt är lätt, leende och livfull. Full av liv.

Allt hänger ihop.

Jag har haft fantastiska dagar i Borås och det har också tagit sina dagar att börja smälta allt nytt och alla intryck. Vi hade dagar fyllda av yoga, mindfulness, meditation, de fem elementen och mycket, mycket mer. Som fascia t ex, det som håller ihop och isär, det som är själva alltet. Det som all yoga påverkar men yinyogan i synnerhet. I yinyogan är det ju inte musklerna som är i fokus utan just fascia, leder och skelett. Musklerna är helt avslappnade så att man kommer åt på djupet, kommer åt inåt, även sinnet. Yinyoga är meditation och vi har fått så många hjälpmedel för att vara i nuet, vara i kroppen. Jag har mediterat sedan 1997 då jag gick min första TM-kurs men dessa kursdagar har verkligen lärt mig nytt och mer.
I yinyogan sitter eller ligger man länge i varje position, 3-5 minuter, gärna längre. Det är då det händer, både i kroppen och sinnet, särskilt den där sista minuten. Jag minns när jag började andas 10-15 andetag i Ashtangan, istället för 5 som är det vanliga, så upplevde jag hur kroppen ändrades och öppnade upp. Hur kroppen behöver lugn, sköna långa utandningar och stillhet för att öppna upp, precis som sinnet. Ja, allt hänger ihop.
Det är så härligt och roligt att få lära sig mer och nytt om yogan och kroppen, underbart att vara i det där yogapratet hela tiden med människor som tycker att det är lika fantastiskt. Men det är också lite sorgset att komma hem till vardagen, lite tomt, och man får ställa sig på sin matta i sin ensamhet på morgonen...
Men, har jag något att se fram emot, för nu är det klart att jag börjar yogalärarutbildningen i Ashtangayoga på Atmajyoti i juni!! Tänk, 390 timmar yoga på bästbästa sättet!! Jag är en lycklig en!!