Lite på halvfart.

Har åkt på en förkylning så här är det vila som råder. Inga stordåd precis utan tar igen mig mest hela tiden. Idag levererades äntligen snickarglädjen som ska sitta överst på stolparna på farstukvisten och orken räckte i alla fall till att få på grundolja och första varvet grundfärg på de tio krusidullerna.

Har legat ute och slumrat i skuggan och lyssnat på tystnaden. Det är så tyst nu i naturen. Inte det minsta fågelkvitter utan alldeles, alldeles tyst. Nästan ett stråk av vemod men samtidigt skönt, det är ju så det ska vara nu. Vila. Men vemodet kommer av insikten om hur fort tiden går, att det snart är höst. Igen. Den där inneboende existentiella rotlösheten som gör sig påmind. Svag som en aning numera, men som just kan anas. Ibland. Som kommer smygande när något händer i livet, när man drabbas. Eller när insikter når mig. Som idag. Men också skönt. Med hösten som närmar sig. Har gått igenom lådor och garderob och längtar lite efter scarves, stickat och kängor...
Och när jag kollade brevlådan låg där en glad nyhet. Malin B:s yogabok. Passade ju utmärkt idag att få läsa när inte riktigt kroppen orkar så jag bryggde lite kaffe, letade fram en chokladbit som jag gömt och la mig och läste.