Hopp, att förändras.

Nu är det ett år sedan jag slutade att skynda mig. Jo faktiskt, så är det. Under förra årets sommarsemester kände jag hur otroligt bra jag mådde. Hur glad och positiv jag var, hur lätt allt kändes och det var inte bara jag själv som verkligen la märke till förändringen, också min man gjorde det. Och när jag skulle börja jobba igen så gav jag mig själv ett heligt löfte; Att aldrig stressa - Att alltid planera så att jag slipper stressa. 

För jag vet ju, stress är självförvållat, det uppkommer av dålig planering och för mig var det oftast för att jag var dålig på att säga "Nej". Tänk så många gånger jag varit arg på mig själv för att jag lovat för mycket, fått hoppa över lunchen och kört som en biltjuv för att hinna... fått ont i magen och spränghuvudvärk. Men det är slut på det nu. Och nu när jag varit igång och jobbat ett par veckor efter det här årets semester så slog det mig plötsligt, hur bra det känns. Hur bra jag är på att tänka på mig själv. Hur bra jag är på att säga "Nej" eller " det måste jag kolla först så ringer jag dig sen..."

Inget mer "Hoppas jag hinner".  Nu vet jag och "hoppas på mig själv".