Ensam hemma.

Är ensam hemma. L är hos en granne här i byn och installerar nån elgrej. Och jag njuter i min ensamhet. Som jag alltid gör, älskar att vara ensam. Inte så att jag ogillar att vara med människor, inte alls och jag blir glad när L kommer hem men jag gillar helt enkelt mitt eget sällskap. Håller mig inomhus för ute är det ruggigt o kallt och inte ens hundarna vill ut utan går mellan sina favoritsovplatser och sover än här, än där...

Och jag tänder en brasa i kaminen, älskar doften som kommer och knastrandet från veden. Och rullar ut min yogamatta intill. Varmt och skönt, mjukt och mycket svettigt. Gör hela serien, långsamt, långsamt.
Och allt har sin tid, så är det för mig. För jag märker att när jag nu egentligen inte behöver påminna mig och speciellt fokusera på mina bandhas, dom är där som av sig själv, så är det mycket lättare att vila i drishti, låta ögonen vila på de olika fokuseringspunkterna. Att det är viktigt både för att ha sinnet koncentrerat och för korrekta ställningar har jag ju vetat sen jag började yoga men det är som om jag kan till mig det på riktigt först nu. Att jag, med min kropp måste erfara vad orden menar. Igen och igen är det ju så med yogan. Tänk så många gånger jag tänkt "jaa det är ju det här hon menar" när jag med kroppen förstår vad min lärare sagt.
Och nu sen ett par veckor är det drishti. Att verkligen förstå och känna det positiva, framförallt för att det stillar mig inåt. Blicken vilar hela tiden. På mig. På min näsa, mina tummar, fingrar, tårna... Och det är en otrolig hjälp till att gå in i ett meditativt tillstånd, att inte tänka, att inte se, att inte bry sig, om nåt annat... Än mig, min kropp och min yoga.
Wow!! va låter det här som!!???? värsta, bästa ego-boostningen!! Japp, det är vad yogan är. Också!!!