Ljustofräscht

Sitter här i morgonrocken med ett litet leende på läpparna. Efter en hellyckad kväll då vi var med goda vänner och åt gott och såg Schyffert & Lindström och deras träffsäkra föreställning Ljust och Fräscht. Så kul och vi skrattade oavbrutet i nästan två timmar. Igenkänning på högsta nivå, och det är ju det som är så roligt. Hur man beter sig. För att höra till. För att vara som andra. För att vara "lagom unik". Mycket skratt fast också spännande att tänka vidare på, rent psykologiskt, hur vi människor är. Och då blir det inte bara kul, utan också lite sorgligt...

Känner igen mig i mycket. Fast mest i hur jag varit. Förr. När PengaroPrylar var min gud. När det var viktigt att ha. Ha det "rätta". Gärna märken och rätt design, det som "gällde" då. När jag köpte o köpte. Kläder o prylar för tusentals kronor och som jag lessnade på efter några veckor. Gav bort eller slängde in i nåt förråd. Med en omedveten smak av "misslyckande" och att "svika sig själv" men redan på väg till nästa häftiga butik för att köpa en liten svindyr blus eller stressa iväg på lunchrasten för att beställa ett glasbord för sisådär tiotusen kronor...
Men, det är verkligen dåtid. Tack och Lov. Nu struntar jag fullkomligt i märken och andra trender. Nej, jag har nog snarare blivit helt anti.Vill inte använda Mig Själv till nån slags reklampelare för vare sig Odd Molly eller något annat tjafs. Helt ointresserad av det. Och jag älskar vårt hem som är ett ihopplock från mannens o mitt liv, innan vi träffades. Odesignat och brokigt, men vårat. Det räcker så.