Meditation

Hela våren hade jag så bra rutin på mina meditationsstunder. Varje lunch när jag kom hem, innan jag åt. Men nu under semestern har det blivit långt mellan gångerna. Och vad jag saknar det! Känner att det fattas mig och riktigt längtar efter att få sätta mig i lugnet och bara bäras en stund...
Meditationen har funnits med mig i många år men sett lite olika ut. I början av 90-talet gick jag en kurs i Trancendental meditation där jag fick ett eget personligt mantra i en slags ceremoni och så mediterade jag, till och från, under ett år. Till jag såg en annons att det fanns meditation i kyrkan i min hemförsamling och förstod att det kunde vara nåt för mig. Jag älskade verkligen kyrkorummet och gick då och då in i kyrkan som låg nära mitt jobb och bara satt en stund... Och efter min första meditation där så var jag hemma. Ja bokstavligt. Jag var hemma. "Det finns ett tystnadens rum inom oss och det är där vi har vårt hem" skriver Wilfrid Stinissen så sant. Nu är min meditation ordlös, utan mantra. Bara tystnad som tar över det inre bruset, mer och mer...

Så denna min sista semestervecka vänder jag tillbaka till mina rutiner att få till meditationsstunder. Går upp till min vrå i sovrummet och sätter mig på min pall. Landar, grundar mig, andas. Och bara Är. Sätter alarmet på mobilen, som bara är ett stilla plingande, på 30 minuter. Kvalitetstid, insatt på må-bra-kontot. Visst, det blir ju en liten, ofta mycket liten, stund efter yogapasset på morgonen också men då har L vaknat och huset doftar av kaffe,.. och jag är pigg och pratsugen...