Upplöst.

Jobba, äta, sova. Ja ungefär så känns livsrytmen just nu. Och så yogan förstås. Jaa, hur skulle livet se ut utan yogan?? Tänk att jag levt så många år utan yogan som nu är så stor och viktig del i mitt liv. Det känns konstigt ja rentav overkligt!
Och just nu känns verkligen min yoga så positiv och lätt. För det kan ju kännas väldigt olika, det vet vi alla yogisar, eller hur? Ibland trögt och stelt, som om jag måste backa och hålla igen. Och andra dagar känns det lätt, mjukt, enkelt och jag blir nästan häpen själv över hur medgörlig min kropp är. Så är det just nu. Lätt och enkelt.
Men den här gången är det något annat. Jag känner att det är "nåt stort", något alldeles särskilt som händer i min kropp, och så har det varit i ett par veckor nu. Det är nåt som händer i mina höfter. Nåt stort. Där "allt" sitter hos mig. Massor av blockeringar som är fyllda av sorg, rädsla, övergivenhet och ett stort, stort vemod. Och där har det suttit i massor, massor av år. Blivit som cement. Låst sig fast. Blivit som en del av mig.
Men inte längre. Nu händer något. Jag har lagt ner såå mycket arbete på dessa låsningar. Svettigt och metodiskt på yogamattan och samtidigt ett inre arbete som egentligen mest handlat om kärlek. Ett riktigt slitgöra, kan jag ärligt säga, har jag lagt ner på att lösa upp allt detta. Och nu lossnar det. Åhhh va det lossnar! Krackelerar och omvandlas. Ja just omvandlas. Det är som om mitten av min kropp, ländrygg och höfter, håller på att bli en annan, ny kroppsdel. Och yogan blir ju också som ny! När jag ställer mig på mattan och ska göra min serie så känner jag mig så förväntansfull och nästan nyfiken på vad jag kommer att kunna göra med min kropp idag. En underbar känsla!!