Jag tycker om vackra ord. Märker och lyssnar extra när dom kommer i min väg. Nästan njuter. Men kan också bli otroligt irriterad över ord som används i onödan. Ordbajseri... Bara för att ha nåt att säga. Eller säga det som förväntas, utan någon mening bakom... Då är tystnaden bättre, skönare, njutbar.
Genom yogan har jag kommit i kontakt med ord som jag aldrig hört innan. På sanskrit. Vackra, men svåra. Och i början av min yoga så brydde jag mig inte så mycket om dom, tänkte att "det där kommer jag inte att lära mig". Ville inte, orkade inte. Kanske sviter efter 3 terminers grekiska studier på universitetet... med grammatik som nästan fick mig att stupa. Men. Man ska aldrig säga aldrig... Har blivit mer o mer sugen på att lära in dessa låånga vackra ord på mina yoga asanas. Ardha Baddha Padmottanasana, Prasarita Padottaanasana, Utthita Trikonasana. Så jag försöker. Vet ju att jag kan.
Känner igen mig i att det är mycket som sägs i onödan och att det är fint att stanna upp vid de fina orden!
SvaraRaderaAnna