Retreat

Är i min första semestervecka av fem. Är i ett segt och långsamt tillstånd. Är långt inne i mina tankar, mina innersta. Så jag lever ett sakta liv. Just nu. Samtidigt lite, lite pirrig och förväntansfull, för jag vet ju att det blir annorlunda sen. Kanske snart? Då, när jag ska börja ett annat slags liv.
Jag är i efterdyningarna efter min tysta 8-dagars retreat som jag levde i  i förra veckan. På Svenska kyrkans stiftsgård i Uppsala stift. En gudomlig plats på jorden. Som att komma till en kärleksfull plats i den vackraste miljö, bli omfamnad och uppassad av underbara ledare, god och vacker mat, smarrig efterrätt varje dag, och en sprakande brasa som väntade när kvällen kom...
Och tid, massor av tid.. Till allt det som finns inuti. Alla tankar. Som kommer obönhörligen, när man lever i tystnad... När man inte kan sätta på musik, TV:n eller ringa nån kompis för att prata en stund när det börjar brännas, bli obehagligt, besvärligt... Alla tankar som jag försökt komma undan denna vinter, de senaste åren, ja i många år, visade det sig... Att leva i tystnad i 23 timmar per dygn och samtal med finaste Eva-Stina, en av ledarna, en timme varje dag. Som blev som att lösa upp alla nystan av tankar som kommit fram, som knutit sig som knopar inne i mitt huvud. Samtal som var så förlösande. Renande. Gav insikter. Som gav så mycket. Ömhet framför allt. Till lilla mig som kämpat så. Men också, och kanske framförallt till dom som jag har gjort illa, så illa. Smärtsamma insikter som gett litervis med tårar och ömhet som svämmat över. Som förändrat mig. För alltid.
Som när man ser sin skuld, känner den smärta man är ansvarig för och som drabbat någon annan... Det gör så ont, så ont... Men, att sedan får lämna över. Till Någon som vet, Någon med erfarenhet, Någon som inte förebrår, Någon som håller om, Någon som älskar...  Och så växer ömheten ännu mer. Till de jag gjort illa, till mig, ja till livet självt...

Och så har jag yogat. Förstås. Där på min retreat. Ett par timmar varje eftermiddag. Gjort min serie.
Och jag kan inte släppa tanken på att allt det som skedde med mig förra veckan, och fortfarande pågår, på något sätt började då, gavs en chans då, för fem år sedan när jag hittade ashtangan. Då mitt liv ju förändrades på många sätt.  Ni yogisar som läser förstår precis vad jag menar, det vet jag...
Ja, det kan jag ju se det tydligt nu, när jag ser i backspegeln... För det är ju så, att livet är lättare att förstå baklänges...