Lilla jag♥

Jag har väl berättat att jag börjar släktforska? det är nåt jag tänkt i många, många år men nu har det blivit av, mycket beroende på TV-programmen som gått och som handlat om att söka sina rötter. Och det är lika spännande som jag trodde. Och också tålamodsprövande, för det tar tid, massor med tid. Det är ett himla sökande i kyrkoböckerna och ibland förgäves och man måste hitta nya vägar...
Men, jag har haft en sån tur, en sån där som nästan är otrolig! Ni vet kanske att på facebook finns det olika grupper, ibland slutna och som man kan söka medlemskap i. Jag fick tips av hon som leder släktforskarkursen som vi går att det fanns en grupp på fb och jag gick med i den. För jag hade kört fast och visste inte riktigt hur jag skulle komma vidare då min släkt på pappas sida visade sig hamna i Finland. Min farfarsfar var född i Vasa, Finland, och flyttade såsmåningom till Luleå. Men när jag skulle söka hans föräldrar så tog det stopp. Så jag skrev min farfarsfars födelsedatum och en fråga om någon visste hur jag skulle göra, kan ju inte ett ord finska själv... Och vips på 5 minuter hade jag fått massor med tips var jag kunde gå in och söka och en man erbjöds sig att gå in på en sajt som han hade tillgång till och söka åt mig. Och trot eller ej, på några minuter fick jag svar att han hade hittat min släkting och efter att vi kollat att det verkligen var rätt, att namnet på frun och barnen stämde, så kopierade han det hela och skickade det till mig!! På bara en kvart hade jag fått släkten på pappas sida ända bak till 1600-talet, 11 generationer! Fantastiskt! Och jag har läst och läst, långa, långa  rader med barn, generation efter generation, ca ett barn om året fick dom, men långt ifrån alla blev vuxna... Och jag blir ännu mer nyfiken nu när jag har namn på alla! Och alla dessa kvinnor!! Vad jag känner ömhet och förundran för mina anmödrar! Som födde och sörjde, födde och sörjde sina barn, som var gravida i 20-tal år!!!! och fick göra mer än sitt yttersta för att allt skulle gå runt!
T ex Anna Mattsdotter f. 25 augusti 1741 som födde 16 barn !! och säkert några missfall däremellan, varav en son var min farfarsfarfarsfarfarsfar Isak, och som dessutom hade sin morbror Johannes som var 20 år yngre än henne själv, boende hos sig. Åh vad jag skulle vilja träffa henne och alla andra!!! Alla mina släktingar som levde i många generationer i Oravais, en ort som inte finns längre utan har gått samman med Vörå. Och så farfarsfar som sedan sökte ett bättre liv och bättre villkor i Luleå... Och tänk, sen kom farfar Isak Edvard, sen pappa Lars Edvard åsså jag, Ing-Marie Margareta... Det är inte utan att jag känner mig ödmjuk, tacksam och smått rörd... Tack för Livet!