På G.

Är på benen igen efter 4dygns magsjuka förra veckan. En näradödenupplevelse men desto gladare då när allt blir som vanligt igen. Vanliga dagar med det alldeles vanliga, att äta och dricka.
Längtar så efter att springa och träna mig dödstrött men är fortfarande lite efterdarrig så jag vilar även idag. Men imorron ska jag. Längtar. Ska börja med tanken att jag ska powerwalka och kanske liiite spring, om det känns bra.. Huvudsaken att det känns bra och att lyssna inåt; vad vill kroppen, egentligen?
I morse yogade jag som vanligt igen. Så härligt, så härligt. Jag kände riktigt hur kroppen längtat. Gjorde solhälsningarna, sakta, sakta med fem andetag i varje ställning. Verkligen kände in kroppen i varje andetag, i varje ställning och kände allteftersom hur det lossnade hur det förlängdes hur det mjukades upp och hur kroppen riktigt njöt, ja att den längtat... Ni vet en sån där yogastund när man är lycklig för att man har yogan, lycklig för sin kropp, lycklig för att vara frisk... Och efteråt, innan Savasana, kommer mitt eget avslutningsmantra:

Tack Gud för att jag kom ur sängen, tack för det nya tvättmedlet som doftar så härligt, tack för svetten som rinner, tack för min härliga kropp. Din är jag, använd mig på bästa sätt idag. Amen.

Plötsligt händer det

Lat o ledig idag. Sov lite extra, till framåt sju. Sen upp för min yoga. Och jag är så glad!! För igår hände det nåt med min skinka!! Jag har haft ont, ja jag tror säkert ett par år, mer eller mindre, i vänstra låret/skinkan. Ni vet där hamstrings fäster. Och igår stramade det sådär som vanligt. Ja rejält så att det gjorde ont. Kändes i solhälsningarna och i padangushthasana. Men sen när jag kom till trikonasana A så kändes det som nåt hände när jag böjde till vänster, som om det blev varm-mjukt där bak högst upp på låret!! Jag blev lite förundrad och tänkte "vad händer" och att jag kanske inte skulle våga göra B... men gjorde den, sakta, sakta och det kändes som om nåt sa plong där bak (!) ja det hände nåt där i hamstingsfästet, heeelt underbart, och jag stod kvar i 12 andetag och bara kände att NU, nu händer något! Ja, heeelt underbart, som sagt. Och jag kände samma mjukhet, och ja lätthet, eller hur jag ska beskriva det, bak i skinkan igår kväll när jag sprang min runda. Det brukar alltid kännas illa när jag stretchar efteråt. Men inte nu! Tänk va, "plötsligt händer det"!

I morse yogade jag med min "nya skinka"! Tjoho!!

Vardagslunk

Tillbaka till vardagslunket. Så skönt det är, som det ska på nåt sätt. Varit igång fyra veckor snart, efter semestern och jag älskar det, mitt jobb, liksom mina lata lediga dagar. Jag har nog världens bästa arbete, ja jag jag tänker ofta på det. Det är verkligen ett privilegium, det jag gör som kallas jobb. Att få vara präst, med allt vad det innebär.
Idag har det varit en begravningsdag och då känner jag det alltid som starkast; vilken lycka att jag får göra det här! Följa människor en bit på deras livsväg, få dela deras innersta tankar och fundera över alla svåra och stora frågor tillsammans, lyssna till alla spännande berättelser, och att få vara med och göra ett sista avsked vackert, innerligt och minnesvärt. Tacksam, är ordet för denna dag.

Slinker ofta in här, sitter en stund och "tänker ikapp" alla ofärdiga tankar...

Och jag är igång igen med min morgonpractice, den bästbästa, ashtangayogan. Den som gör mig glad, levande och kär i min kropp. 1 1/2 timme mellan 6 o halv 8 varje morgon, utom lördag som är vilodag, och som sen finns kvar hela dagen som ett glatt pirr, ja lite som sockerdricka, som far omkring, spritter i alla leder o lemmar och håller mig levande :)
Under semestern har jag yogat mer sporadiskt, ibland på morgonen och då tänkt och känt att det här är ju det optimala och lovat "imorgonbitti stiger jag upp", men försovit mig... och då har det fått bli sovmorgon, helt enkelt... ja, jag har prioriterat det kroppen verkat önskat sig. Semesterliv, som är skönt, ett tag i alla fall... Men tacka vet jag vardagslivet och vardagslunket!!